Höst i Åmål.

Hösten är här och jag tycker att tiden går lite för snabbt för att känna att man verkligen hinner med, samtidigt går det för sakta för att bara vänta ut tiden. Helgen som skulle blivit helt ”vanlig” med lite jobb och lite bara vara blev såklart inte som tänkt. Men en helg som så många andra, tyvärr. När man känner att man inte har ett riktigt liv, ingen fungerande ”vardag” och ingen fast punkt. När livet mer är destruktivt och speglas av oro och frustration.

Och mina känslor och min reaktion är det som ses vara boven i dramat, att jag inte längre vill vara med. Det ingen ser är hur min energikaka minskat över en längre tid och hur min själ färgats svart, hur jag dagligen kämpar för att hålla mig över ytan.

Imorgon är en ny dag.